Jamie Carragher – 737 matcher och det europeiska rekordet
Jamie Carragher är tvåa i flest matcher totalt (737) och håller rekordet för flest europamatcher för Liverpool (150). Artikeln kan handla om hans resa från Academy till legendar, lojaliteten till klubben och hur han blev en av de mest respekterade försvararna i Premier League-historien trots att han aldrig var den mest tekniskt briljante.
Bootle-pojken som blev en av de största
Jamie Carragher växte upp i Bootle, bara några kilometer från Anfield. Ironiskt nog var han Everton-supporter som barn, men det var Liverpool som kom att bli hela hans fotbollsliv. Han anslöt till klubbens akademi som nioåring och debuterade i A-laget i januari 1997, bara 18 år gammal, mot Middlesbrough . Senare samma månad gjorde han sitt första Anfield-framträdande – och mål – mot Aston Villa .
Det skulle dröja 16 år innan han spelade sin sista match för klubben, men under den tiden hann han skriva in sig i historieböckerna på ett sätt som få andra.
737 matcher – och ett europarekord
När Carragher lade skorna på hyllan i maj 2013 hade han spelat 737 matcher för Liverpool . Bara Ian Callaghan, med sina osannolika 857 matcher, har spelat fler . Carragher är därmed den spelare som kommit närmast Callaghans rekord – och ändå är avståndet 120 matcher.
Men det finns ett rekord där Carragher står helt ensam högst upp. Med 150 matcher i europeiska turneringar är han den spelare som spelat flest europamatcher för Liverpool i historien . Det motsvarar hisnande 44 procent av alla europeiska matcher klubben spelat under hans karriär . Ingen annan Liverpool-spelare är i närheten – Mohamed Salah, som är aktiv och jagande, står på 92 europamatcher .
Rekordet började ta form redan 2007. Då passerade Carragher Ian Callaghans gamla rekord på 89 europamatcher när Liverpool besegrade Chelsea i semifinalen av Champions League . Sex år senare hade han utökat siffran till 150.
Från ytterback till mittback – och till legend
Carraghers karriär kan delas in i två tydliga faser. Under Gerard Houllier spelade han främst som vänsterback eller högerback, pålitlig men inte spektakulär. Han var en del av det Liverpool som 2000–01 vann en unik trippel: Ligacupen, FA-cupen och UEFA-cupen . Under den säsongen spelade han 58 av lagets 63 matcher .
Vändningen kom 2004 när Rafael Benítez tog över som manager. Benítez såg något annat i Carragher – en mittback. Omskolningen blev startskottet på en andra karriär. Tillsammans med Sami Hyypiä formade Carragher ett försvar som skulle bli legendariskt, inte minst under Champions League-säsongen 2004–05 .
Istanbul 2005 – den ultimata insatsen
Ingen diskussion om Jamie Carragher är komplett utan att nämna Istanbul. I finalen mot AC Milan låg Liverpool under med 3–0 i halvtid. Det som följde är en av fotbollshistoriens mest osannolika vändningar – och i hjärtat av den fanns Carragher.
Han spelade hela matchen, förlängningen och straffläggningen med krampkänningar, kastade sig framför varje boll och organiserade ett försvar som höll stånd mot ett av Europas starkaste anfall . När Jerzy Dudek räddade Andrij Sjevtjenkos straff och Liverpool hade vunnit sin femte Europacup var Carraghers insats lika avgörande som Steven Gerrards mål.
Det var den matchen som för evigt cementerade hans plats i klubbens historia.
Lojalitet i en föränderlig tid
Jamie Carragher tillbringade hela sin professionella karriär i en och samma klubb. I en tid när spelare allt oftare byter klubbar, när agenter och transferrykten dominerar rubrikerna, är det en bedrift i sig. Han gjorde 38 landskamper för England , men klubblaget var alltid Liverpool.
Han bar kaptensbindeln 94 gånger som vicekapten bakom Steven Gerrard . När han 2013 meddelade att han skulle sluta kom hyllningarna från alla håll. Den dåvarande managern Brendan Rodgers kallade honom ”en kolossal spelare för den här klubben” . Kenny Dalglish twittrade: ”En sorglig dag för Carra. Han kommer att saknas, men han kan vara mycket stolt över allt han gjort för Liverpool.”
Arvet efter nummer 23
Jamie Carragher var aldrig den mest tekniskt briljanta försvararen. Han var inte snabbast, inte starkast, inte mest elegant. Men han var kanske den mest intelligenta. Han läste spelet bättre än de flesta, offrade sig för laget och förbättrade sig ständigt .
När han spelade sin sista match mot QPR i maj 2013 fick han stående ovationer när han byttes ut efter 85 minuter. Han var nära att avsluta med ett drömmål – ett långskott som studsade i stolpen . Det hade varit ett passande slut på en karriär som handlade om allt annat än det spektakulära, men som ändå blev odödlig.
737 matcher. 150 europamatcher. Nio stora troféer. Och ett rekord som, med tanke på hur fotbollen förändrats, kan komma att stå sig lika länge som Ian Callaghans 857 matcher gjort.
Kommentarer